Jag slutade ta den långa rundan förbi hundparken. Jag orkade inte fler blickar från folk som såg på mig som om jag inte hade koll på min egen hund. Fingrarna domnade efter varje promenad. Axeln värkte hela kvällarna.

Och det värsta var ljudet. Varje gång han kastade sig framåt hörde jag honom hosta mot halsbandet. Jag mådde dåligt, för det var jag som höll i kopplet. Jag bytte gata när jag såg en annan hund. Inte för hans skull, utan för min.

Jag testade allt. Hundkurs. Godis i fickan på varenda promenad. Tre olika selar. Kortare koppel, längre koppel. Ingenting höll i mer än några dagar. Och nej, det var inte för att jag tränat för lite. Jag gjorde allt rätt. Det spelade bara ingen roll.

Sen fick jag veta något som förändrade allt. En vanlig sele har fästet på ryggen. När hunden drar får han dra med hela kroppen, rakt fram, precis som en riktig draghund. Selen jag hade var bokstavligen en dragsele. Jag tvingade honom att dra utan att veta om det. Och halsbandet var värre, allt tryck rakt på halsen och luftröret.

När fästet sitter framtill händer något helt annat. Han drar, och kroppen vrids mjukt tillbaka mot mig, direkt. Ingen strypning, ingen smärta, ingen kamp.

Ingen träning. Bara fysik.

Första promenaden grät jag nästan. Inget drag. Ingen kamp. Han gick bara bredvid mig, som om det aldrig hade varit ett problem. Vi tar den långa rundan igen nu, förbi hundparken. Han möter andra hundar utan att jag spänner mig. Armen är hel när jag kommer hem. Och jag tittar inte längre ner i marken när folk går förbi.

Det var aldrig han det var fel på. Och det var aldrig jag heller.